Det verkar visst ta en jäkla tid att flytta domänen Nåja, så jag får väl blogga lite då

Fara och jag gjorde faktiskt ett försök i lydnadsklass 2 igår. Jag finner egentligen ingen anledning i att starta när vi inte är klara, men nu anmälde vi oss ändå. Och fick en trevlig dag trots skitresultat. Man får ta till sig det som man behöver träna på, och inse att uppvärmningen vi gjorde igår inte räcker på långa vägar.

Platsliggningen är ju vårt värsta moment. Jag vet till 99% att Fara ligger, så det är inte det. Men denna väntan. Jag vill bara höra ”tiden är ute”. Och som hon låg. Som ett litet ljus när jag kom tillbaka och tyst hade hon varit också, och första och enda 10:an

Startnummer 5 hade vi i alla fall, och jag försökte värma upp så gott det gick med koncentration, stadga och ställandet i inkallningen. När vi stod utanför planen och väntade på att bli inropade kom startnummer fyras hund förbispringandes precis brevid Fara, mot sin externbelöning , så det där fokuset liksom försvann. Det är något min hund ska klara, och som även inte ska göra att mitt fokus tappas. Men lite snäll tycker jag man kan vara och skicka sin hund något senare. Nåväl. Fria följet var ingen höjdare, pip, släpper position osv. Det var en lite svårare fria följ med många konstiga halter, något vi nog ska träna mer på. Läggande under gång är ju ett moment som sitter, så vi fick en 9 tror jag, men hon nosade?! Förbaskade hund.

Inkallningen då. Nosade där med, what?! Och har lång stoppsträcka. Stannade gjorde hon till slut i alla fall. Rutan har och är ju vårt paradmoment. Hon sätter ju den alltid den senaste tiden. Inte igår dock. Jag riktade in henne, men hon hade fokus och vindade in något i diket utanför staketet Hon stannar precis utanför så jag säger rutan igen, vilket brukar fungera eftersom hon har lärt sig att söka mitten. Jo, tjena. Första fina lilla 0:an i protokollet.

Nu började Fara ladda något så inåt… och det blev lekfullt gripande på apporteringen, tugg och startskall tror jag med. Vid hoppet hade hon laddat ännu lite mer. Skäller, slår i, skäller lite till, sätter sig långt ut, skäller ännu mer – vackert med andra ord. Ni kan ju gissa om hunden höll på att explodera vid fjärren! Och det gjorde hon med, skälla och utföra skiften är en prestation i sig, men inte riktigt vad jag vill ha

Senast Anders dömde oss var KM:et och där skällde hon hela inkallningen, så det blev en liten favorit i repris idag. Tävlingsledaren kläckte kommentaren ”det är mycket hund det där va?” – Nehe, det säger du inte. Och på helheten blev det ”något laddad”. Frågan är om vi såg samma hund. ”Något” är en grov underskattning. Fin-fina 99 poäng och en hedrande sistaplats. Vi fick till och med ett pris, trots att jag sa att med de poängen är vi knappast värda det

Missnöjd? Inte ett dugg. Fara är min tokiga, komplett jäkla idiotgalna hund, som det någon gång kommer bli fason på Tränar man inte ordentligt eller rätt, ja då kan man inte räkna med några bra resultat med en sån här hund. Det är så lite som krävs för att det ska tippa över totalt Men nu vet man var man behöver lägga fokus, och det är inte i momenten om man säger så.

Fara ligger plats