Det här är inlägget jag inte vill skriva. De ord man inte vill ska tala sanning. Igår somnade Sammie in. Min absoluta klippa när det var jobbigt, en fantastisk läromästare i träningen och en bästa vän som bidrog till många underbara och roliga stunder. Det är svårt att med ord beskriva vad hon betyder för mig, och jag tänker inte försöka. Inte än i alla fall. Saknaden ligger över mig, och tårarna rinner okontrollerbart i perioder.

Igår somnade hon in i mitt knä. Sådär som vi började vår resa för elva år sedan, när du valde mig genom att placera dig i mitt knä och vägra flytta på dig. Fantastiska, envisa blandras.

Tack för allt min älskade vän! Tack för det du lärt mig, för allt du lärt Fara. Vi saknar dig. Idag när jag vaknade sken solen. Det dimmiga, grådisiga täcket var borta. Nu har du inte ont längre.

Sov gott världens bästa tant ♥

Jag vet inte hur många gånger jag har tryckt på ”skapa nytt inlägg” här på bloggen. Men jag inser varje gång –  jag vet inte vad jag ska skriva om. Det har inte hänt något, samtidigt som det har hänt allt för mycket. Tiden får visa. Med fokus på studier, och inte på hundträning finns det inte något ”hundigt” att berätta om heller. Men som vanligt finns det planer med både blogg, diverse projekt och självklart Fara. En spark i baken är vad som behövs, för det är bara att inse – den där pausknappen i livet finns inte att klicka på när man behöver komma ifatt och andas.

Tills dess uppdaterar jag sporadiskt min Instagram-feed, och den kan man kolla in här om man inte har appen själv: http://instagrid.me/tess_andersson_/

Och kanske lite musik på det? Just nu lyssnar jag personligen på det här. Väldigt blandat, och väldigt corny

Vi har tagit lite sommarlov från allt. På återseende i slutet av augusti

Själv går jag in på andra månaden på sommarjobbet, och resten av tiden gör vi så lite som möjligt. Fara går snart in i höglöp så var tvungen att stryka mig från tävlingen. Lite trist, men det kommer fler gånger

Fara älskar sin balkong, och hon håller koll på grannarna. Nu har hon börjat klämma ner schäferrumpan i en av stolarna för då ser man ännu bättre

I januari 2008 fick jag ett erbjudande om valp jag inte kunde motstå, men inte trodde jag att denna valp skulle komma att betyda så otroligt mycket. Idag har denna valp och hennes syskon hunnit bli tre år – var tog tiden vägen? Fara kan driva mig till vansinne, och när hon var yngre – få mig att vilja ge upp Men det har varit värt det! Grattis Fara, Tezta, Trix, Troja, Gibson och Diva!

Det krävs en promenad genom hagar, och parering mellan koskit – men det kan det vara värt.

Det blev en hel del fotat på Kanonsabotören i helgen. Genommulet och därför bra fotoväder! Tyvärr fotades få largehundar och klass1-hundar, men det är sådant som händer

Här finns bilderna från båda dagarna